Krigskrönikan EXTRA!!

Krigskrönikan EXTRA!!

Kontaktsidan:
- - skicka email - -
- - prenumerera på utskick - -

För fortsatt oberoende bevakning av Kriget Mot Terrorn:
Ditt stöd tas tacksamt emot!

Vem var Klaus Altmann?
Kokainkuppen i Bolivia
Centralasien: Permanenta USA-baser och gamla stalinister

USA och Narkonazisterna i Bolivia

Vi gör ett kort avbrott i den sändningen av historiska fakta med Senaste Nytt. Som bekant har Venezuelas demokratiskt valda president och regering störtats. USA’s regering uttrycker sin stora förtjusning över detta. Detta hör till Den Amerikanska Metoden sedan mycket lång tid tillbaka, med den redan nämnda kuppen i Iran 1953 och Allendes Chile, för att bara ta två av många exempel på Det Öppna Samhällets medhjälp till att ersätta demokratier med diktaturer av värsta sort. Det är alltid tråkigt när ’olyckskorpar’ får rätt, som John Pilger i följande artikel från 21/3 2002:

Aftonbladet Kultur - John Pilger: Nästa offer?

"Nästan 30 år efter det våldsamma krossandet av Salvador Allendes reformistiska regering i Chile planeras en likadan operation i Venezuela. Ytterst lite har rapporterats om detta i Europa. /../ Detta är kampord som ekar genom kontinentens historia av episka strider. De signalerar att ännu ett sydamerikanskt land, genom att erbjuda sitt folk ett alternativ till fattigdom och utländsk dominans, det så kallade hotet från ett gott exempel, nu går in i en period av stor osäkerhet och rädsla. Framgångarna i Venezuela är ett tydligt svar till dem som säger att verklig förändring inte är möjlig i ett fattigt samhälle. Chávez bör få stöd från alla demokrater. Det som hände i Chile får inte hända igen." – Naturligtvis hände det med en hel värld som tittar åt andra hållet. Den här gången kan ingen dock säga "Vi visste ju ingenting ……" - Nu har dock händelserna rusat iväg och Chavez är tillbaka. Vi får se hur länge detta varar, eller om ett nytt försök görs snart igen.

Det primära skälet till att Krigskrönikan överhuvudtaget föddes är den enorma flathet och 'medgörlighet' inför vad svensk massmedia inbillar sig vara representativt för USA (CNN, Fox News?) utan att bemöda sig att följa med i vad som verkligen händer 'over there'. Visst, amerikansk massmedia är klart schizofren, men det innebär också att flödet av kritiska kommenter även i större dagstidningar vida överträffar det svenska tigandet, även med demografiska jämförelser. Ta t.ex. följande artikel från Chicago Tribune där man mycket kritiskt granskar Bushregimens 'lip service' till demokrati:

In a region with bitter memories of U.S. political and military intervention, the Bush administration's stance left many Latin Americans convinced that the U.S. played an active role in the coup or at least sent subtle signs of encouragement.

* * * * * * *

Den judiska gemenskapens kamp för att världen aldrig skall glömma Förintelsen är värd att hyllas på många sätt och borde vara ett föredöme i hela världen. Att sedan antisemitismen har fått ett uppsving i vår tid på två skilda sätt är ett gigantiskt nederlag för de demokratiska krafterna i världen. Det är illa nog att se hur synagogor åter brinner i Europa. Nu urvattnas också begreppet antisemitism för att helt skamlöst vinna kortsiktiga politiska poänger gentemot kritiker av Kriget Mot Terrorn, oavsett om det förs av George W Bush mot resten av världen – "antingen är ni med oss eller ….." - eller Ariel Sharon och hans krig mot Arafat och Palestina. Aftonbladets ledarredaktion är en av de få ’platserna’ i vårt land där man tydligt tagit ställning mot den vansinniga våldets spiral som USA’s kroniska krigshysteri satt igång. Eftersom Sharons minikrig mot palestinierna är det globala Kriget Mot Terrorn i ett våldsamt accelererat tempo, så då gäller det för krigsförespråkarna att ta till alla tänkbara skamgrepp för att generellt misstänkliggöra alla slags kritiker, och vad är mer effektfullt – och opportunistiskt! - än att skrika Antisemitism när antiamerikanism och USA-hat inte riktigt passar?! Allt detta är naturligtvis Made in USA: Läs om Adam Shapiro: Där t.o.m. den judiske pappan i USA fick gå under jorden för att hans lika judiske son (Adam) besökt Arafat. Kan ’vi’ stava till i-n-f-e-k-t-e-r-a-t och u-t-a-n—a-l-l-a—p-r-o-p-o-r-t-i-o-n-e-r??

En del av vår planet som skulle behövt en kampanj av typen "Glöm inte …." är Latin- och Centralamerika där en annan veritabel förintelse ägde rum under årtionden, än under namnet Kriget Mot Den Internationella Kommunismen och än som ett Krig Mot Knarket. Ronald Reagan lyckades också med konststycket att få till ett Krig Mot Narkoterrorn för att koppla samman huvudmotståndarna Fidel Castro och Sandinisterna och den knarkhantering som i själva verket utfördes av bl.a. CIA-styrda exilkubaner i Florida och Contras (CIA’s kontrarevolutionära armé) som angrep Nicaragua från grannländerna.

Ett av de viktigaste ’intrumenten’ för den systematiska terror som folket i Latin- och Centralamerika utsatts för under årtionden är School of Americas, en institution som under lång tid utbildat militärer från i Latin- och Centralamerika i den ädla konsten att tortera, mörda och i största allmänhet terrorisera civilbefolkning, givetvis i det rättfärdiga och heliga krig som riktats mot Den Internationella Kommunismen. Som en tanke dyker det just nu upp en lämplig artikel i form av

Aftonbladets kultursida - Maj Wechselmann: Mördarskolan

En annan artikel från engelska The Guardian: Backyard terrorism

"If any government sponsors the outlaws and killers of innocents," George Bush announced on the day he began bombing Afghanistan, "they have become outlaws and murderers themselves. And they will take that lonely path at their own peril." I'm glad he said "any government", as there's one which, though it has yet to be identified as a sponsor of terrorism, requires his urgent attention.

For the past 55 years it has been running a terrorist training camp, whose victims massively outnumber the people killed by the attack on New York, the embassy bombings and the other atrocities laid, rightly or wrongly, at al-Qaida's door. The camp is called the Western Hemisphere Institute for Security Cooperation, or Whisc. It is based in Fort Benning, Georgia, and it is funded by Mr Bush's government." - George Monboit.

Den Stora Förnekelsen i Sverige förnekar sig som vanligt inte. Vi har ’glömt’!

School of Americas på Google (3720 sidor) – Sverige (5 sidor)

School of the Americas Watch bevakar terroristutbildningen

Kokainkuppen i Bolivia

Som jag inledde ovan så fick jag under påsken tillfälle att fördjupa mig ytterligare i den knappa hyllmeter litteratur jag skaffat sedan 11/9. Den absolut bästa översikten av USA/CIA’s positiva inställning till narkotika som ett lämpligt sätt att finansiera hemliga operationer på är "WHITEOUT – The CIA, Drugs and the Press" av Alexander Cockburn och Jeffrey St. Clair (1998) även kända som männen bakom den ovärderliga tidskriften CounterPunch. En intressant detalj i sammanhanget är att både Washington Post och New York Times åtminstone redaktionellt stödde contrasterroristerna och därför är det ytterst genant att dessa visat sig vara narkotikagrossister i en hel del fall. Därför har man lagt ner stor möda på att smutskasta alla journalister och författare som dristats sig att påpeka detta pinsamma samband.

Eftersom Afghanistan ligger så långtbortistan har det inte alls varit lika kontroversiellt med samma fenomen där, som vi sett ovan. I en recension i New York Times Books av dels "WHITEOUT" och dels den ypperliga "Dark Alliance : The Cia, the Contras, and the Crack Cocaine Explosion" av journalisten Gary Webb (anställd på San Jose Mercury Times när det begav sig) ser vi den taktik som alltid används. "Man kontrollerade dels inte med CIA om uppgifterna verkligen stämmer" (vilket är dubbelt nonsens eftersom Webb aldrig fick svar på de förfrågningar han faktiskt gjorde) och dels innehåller WHITEOUT "inget nytt" utan tuggar bara om gammal skåpsmat: "To those familiar with the C.I.A. and its murkier past, there is nothing new here and nothing about the Webb affair that isn't covered in better detail by Webb himself." En ganska misslyckad strategi, sett ur mörkläggningssynpunkt, eftersom det ger en bra bekräftelse på att redogörelsen av Kokainkuppen och allt annat bortom Contras & Cocaine i "WHITEOUT" är korrekt. Avledningsmanövrar av den här typen är ett hån mot all intellektuell hederlighet; ungefär som att bedöma en boks kvaliteter utifrån det papper den är tryckt på. Det är svårt att tro att NYT sänker sig så här lågt enbart av det skälet att tidningen själv ’investerade’ en hel del i Contras. Gåtfullt.

Kokainkuppen 1980 är en särskilt smutsig historia i ett område och en historia där det inte är brist på den ena vidrigheten efter den andre. Precis som vid kuppen 1970, då orkestrerad av Hugo Banzer, grips tusentals människor och avrättas. Vad som gör denna kupp unik är lika mycket den speciella blandning av aktörer som låg bakom kuppen och dels dess särskilt brutalitet, även med latinamerikanska mått mätt. Källor för den här summariska översikten är Michael Levine: "The Big White Lie:The CIA and the Cocaine/Crack Epidemic" och "WHITEOUT – The CIA, Drugs and the Press".

För att riktigt förstå implikationerna så måste vi först titta lite på Michael Levine och en stor operation som han var ansvarig för under sin tid som 'undercover agent' i DEA (Drug Enforcement Agency). Roberto Suarez Gomez var på papperet boskapsuppfödare, men den mest lönsamma sysselsättningen var att kontrollera ett av världens största drogimperier. När så DEA i maj 1980 lyckades gripa två av Suarez' kumpaner och 'USA-representanter'- Alfredo "Cutuchi" Gutierrez och Jose Roberto Gasser - så ansågs det som en av de största framgångarna i amerikansk narkotibekämpning; det rörde sig om kokain för $9 miljoner som Levine fått Gutierrez/Gasser att leverera till DEA-agenter. Redan innan dessa arresteringar hade Levine hört rykten om att "DEA vill att denna operation skall misslyckas", men knappast väntat sig det som hände: både Gutierrez och Gasser släpptes trots att de greps när de räknade dessa $9 millioner! De ansvariga för detta märkliga beslut var den federala åklagarmyndig-heten, d.v.s underställd justitiedepartementet. Gasser tackar för vänligheten genom att sätta in en helsidesannons i Bolivias största dagstidning med ett foto av frigivningshandlingen: "a photo of his unconditional release signed by the U.S. attorney." DEA blev det största skämtet bland narkotikahandlare i hela Sydamerika, enligt Levine.

Den 17 juli, 1980 invaderas flera städer i Bolivia av maskerade och beväpnade män som skjuter på allt som rör sig, vuxna, barn och t.o.m. djur som råkar komma i vägen för deras framfart. Många av dessa män har armbindlar med nazisymboler som hakkors och få är bolivianer. Kokainkuppen har börjat och Los Novios de la Muerte - "Dödens fästmän (brudgummar)", som de kallade sig själva - utför det uppdrag som främst Klaus Barbie rekryterat dem för. Många av dessa 600 mördare behövde ingen utbildning eftersom de var erfarna nazister och fascistiska terrorister med god erfarenhet i dödens hantverk. Många var importerade från Europa, bl.a. den ökände italienske fascisten och terroristen Stefano Delle Chiaie. Delle Chiaie's karriär kan sägas ha räddats till eftervärlden av James Angleton, en av de mer kända OSS-ledarna (OSS var CIA's föregångare). Angleton hör talas om att Greve Borghese, Mussolinis spionchef, skall avrättas och lyckas genom en akutinsats undvika denna katastrof. Borghese är sedan USA behjälpligt med att jaga italienska kommunister och dessutom blir han Delle Chiaies chef och kollega, bl.a. i en kupp 1969 där dessa båda herrar och andra från fascistlogen P2 försökte störta Italiens regering. Då detta misslyckas flyr de till Italien och Delle Chiaies karriär som internationell högerterrorist inleds, med bl.a. Chiles Pinochet som uppskattande arbetsgivare.

Tillbaka till Bolivia anno 1980: Under de följande veckorna har vi en orgie i dödande och tortyr där TV- och radiostationer anfalls, fackföreningar invaderas och tusentals människor grips och förs till fotbollsarenan i La Paz, där tortyr och döden väntar. Förutom Barbie var också en viss Herrn Gasser med om att planera och finansiera kuppen: Eduardo Gasser, tyskfödd företagare, ledande medlem i World Anti-Communist League (WACL) och far till den då nyligen frigivne Jose Roberto Gasser. Det bildas en regering där en general Garcia-Meza får bli president, och en annan general Arce Gomez blir inrikesminister och den som direkt har ansvaret för att kokainproduktion kontrolleras på högsta nivå i landet. Större delen av Levines bok handlar om en DEA-operation som skall försöka sätta dit just Arce Gomez. Denna "Operation Hun" kommer att saboteras lika effektivt som den som släppte Gasser och Guiterrez tillbaka till Bolivia, i god tid att kunna utföra sina roller i kokainkuppen. Andra viktiga ’element’ i kuppen är de alltid närvarande argentinska experterna, samma experter som skötte starten av den CIA-ledda kontrarevolutionen mot Nicaragua. Under något år får kokainbaronerna och de mördande Los Novios de la Muerte härja innan det blir för mycket för resten av världen. Frankrike som jagat Klaus Barbie sedan 1945 får honom utlämnad för rättegång. Vissa kosmetiska förändringar görs i Bolivias regering men kokainhandeln frodas och DEA/CIA hittar nya redskap för att håll handeln under kontroll, d.v.s. i de rätta, USA-vänliga händerna: Leoparderna.

Drugwars.com: Leopards - här är mer om kuppen på Drugwars.com

Micheal Levine döljer inte sin oerhörda frustration och besvikelse efter 25 år som DEA-agent, ett jobb som han menar ständigt blev saboterat och där det var lika viktigt, om inte viktigare, att inte klampa in i någon pågående CIA-operation som det var att sätta dit knarklangare. För Levine hade jobbet som ’knarkpolis’ från början djupt personliga motiv: hans bror var en heroinist som begick självmord när han inte stod ut med drogberoendet längre, hans son som var polis blev skjuten till döds av en knarklangare, och hans dotter blev under en period kokainmissbrukare. Precis som Cele Castillo ägnar han nu sin tid åt att upplysa om korruptionen och den inavel mellan CIA och DEA som snarare ger skydd åt de största narkotikabrottslingarna, än att minska narkotikan i världen. I "The Big White Lie" berättar han om sitt nära samarbete med Sonia Atala, Bolivias Queen of Cocaine, som blivit DEA-informatör, enligt egen uppgift under förhör mest för att hämnas på den kokaintillverkande bolivianska regeringen som lagt beslag på hennes kontakter för egen räkning. När boken slutar och hennes problem lösts på hemmaplan får hon tillbaka alla sina egendomar i Bolivia och kan återvända dit som en fri kvinnan för att ånyo bli The Queen of Cocaine, allt med välsignelse från högsta ort i USA. Levine hävdar att Atala hade nära kontakter med CIA under hela tiden, både i Colombia och USA. Boken finns även att köpa direkt från Levine. --- Här finns flera artiklar av Michael Levine. --- Läs även Levines reaktion när han får höra talas om en brevväxling mellan CIA och USA's Justitiedepartement där man bestämmer att CIA kan ignorera alla narkotikabrott man 'eventuellt springer på'. Detta brev finns också diariefört (antar jag att man kallar det) i kongressen tack vare den modiga kongresskvinnan Maxine Waters, en amerikansk politiker som fört en mångårig kampanj mot CIA's intima umgänge med narkotikaindustrin. Här är en artikel om Maxine Waters i Salon.com från 1997.

Ju längre ner i smeten man kommer och ju mer specifika sökningar det går att göra, ju mer intressant material dyker det upp på skärmen. Det är ingen akut brist på journalister som inte anser sig ha betalt för att tiga, men de är svåra att hitta eftersom få tidningar vill publicera vad de skriver. Här har vi en Ron Chepesiuk som skriver öppenhjärtigt från Bogota, Colombia. (Visst måste det vara en ren slump att det inte går att köpa artikeln från Heralds arkiv??):

The Herald (Rock Hill, S.C.): "Are CIA's hands clean on drugs?" - arkivet