Oumbärlig bok: "Unholy Wars" lyfter på slöjan som
dolt USA's agerande i Afghanistan de senaste 20 åren

Demokratins dödgrävare?

När man skall Uppleva Konst så är det inte så lyckat att trycka näsan mot tavlan och sedan stanna kvar så. Bildbetraktande vinner oftast på att man varierar avståndet och åtminstone då och då tar in helheten från lite avstånd. På samma sätt lägger man knappast örat mot en basfiol eller stoppar in huvudet in en bastuba när man skall försöka avlyssna, kanske till och med avnjuta, en symfoni.
   Svensk massmedias nyhetsurval och tolkning av världen efter den 11/9 är dominerat av ett lågfrekvent umpa-bumpa i marschtakt, med flitiga solopartier av triumferande bleckblås. Stråkarna och träblåset är ytterst sordinerade, långt, långt i bakgrunden. Visserligen kan en och annan liten drill slinka igenom, men det får ses som enstaka 'misstag'. Detta gäller i allra högsta grad SVT, men tidningars nyhetsbevakning över lag avviker inte nämnvärt.
   Sveriges regering med statsministern i spetsen har oförblommerat ställt sig bakom Kriget mot terrorn, nästan i frontlinjen. Utifrån det vi har fått reda på om Terrorn som angripit Det Öppna Samhället och det resulterande Kriget Mot Terrorn, så verkar detta inte helt orimligt. Kanske är det enda rätta eller realistiska alternativet. Då är dock förutsättningen att detta ställningstagande för Kriget mot Terrorn dels är fattat mot en lite större del av verklighetssymfonin än enbart bastubans umpabumpa och dels att vi som medborgare inte blir tvingade att stå i en obekväm och odemokratiskt tvingande position med näsan pressad mot tavlan.I ett öppet och demokratiskt samhälle krävs kunskap för att kunna bedöma de beslut som våra politiker fattar 'åt oss'. Får vi det?

"Fritt fram för kärnvapen överallt"

Krigskrönikan skall i första hand inte uppfattas som en kritik av [svensk] massmedias hantering av Kriget Mot Terrorn, utan som en vädjan om större vaksamhet inför de tydliga signaler som finns att tillgå. I skuggan av det 'offentliga' kriget pågår många oroväckande processer som kan få oöverskådliga konsekvenser för det globala samhället.

Inte av någon annan anledning än att detta dyker upp precis innan Krigskrönikan 1 får anses som 'färdig', kan följande artikel i The Washington Times illustrera hur tidigare 'heliga principer' överges, en efter en. Under rubriken "USA överger löfte om kärnvapen" får vi läsa att 'nedrustningsminister' John Bolton menar att det 25-åriga löftet att USA aldrig kommer att använda kärnvapen mot en nation som saknar kärnvapen. Enligt Bolton baseras fortsatt stöd till en sådan regel på "en orealistisk syn på den internationella situationen" Det pågår ett enormt systemskifte i USA just nu, mitt framför ögonen på världssamfundet och politiker och media världen över .......

Att tänka det otänkbara ....

USA's krigsminister Donald Rumsfeld har uppmanat sina underordnade att planera för det otänkbara. Resten av världen har fortfarande svårt att kunna få plats med det otänkbara som hände den 11/9. Väldigt få av oss var förberedda på ett direktsänt massmord av den typ som drabbade Manhattan. Lika lite hade vi på fötterna när det gällde att hantera det som skedde i världen efteråt och som fortfarande pågår: Kriget mot Terrorn.
   Jag skall inte orda så mycket om mig själv här, men en liten bakgrund är nog nödvändig, trots allt. 1973 råkade jag befinna mig i Afghanistan, precis när 'allt detta' kom till en viktig brytpunkt: Kungen störtades i en stillsam kupp. Precis som många andra som stannat upp ett tag i Afghanistan så bet sig både landet och folket kvar i hjärtat. Trots att jag aldrig återvänt så bär jag med mig en djup respekt för detta ytterst självständiga och 'vilda' folk och land.
   På den tiden ville jag gärna se mig själv som allmänbildad när det gällde omvärlden och vad som hände där. Detta har dock varit ett minne blott, och knappt det, de senaste 10-12 åren. Vissa fragment fanns dock kvar den 11/9 och under dagarna därefter följde jag TV och press (via Internet) mycket noga. Ganska snart började jag känna ett allt större obehag: Detta stämmer inte!! Vad som var lika obehagligt var den ökande pressen att Tycka Lika som svepte över världen.
   Istället för att vifta bort detta obehag började jag en upptäcktsresa i världen som jag aldrig sett den, och min farkost var Internet och de 'forskningsverktyg' som nu finns lätt tillgängliga. Min ungdomliga inbilskhet - att jag var 'informerad' - visade sig vara en illusion: Detta hade jag ingen aaaaning om! Visst, en del var just vaga aningar, men någon större substans fanns absolut inte. Sent skall syndaren vakna ....

Vad som är lite komiskt - eller patetiskt, beroende på hur man ser det - är att det mesta av denna nyvunna, och ibland återerövrade, kunskap huvudsakligen kommer från pressen i de två dominerande krigsnationerna: USA och Storbritannien. När det gäller USA har de stora drakarna - främst New York Times och Washington Post - varit mycket snåla med rapporter av det slag som finns i spalten till höger. Däremot lever USA upp till sina teoretiska ideal om pressfrihet och demokrati i den ytterst rika flora av publikationer som finns under och vid sidan om mittfåran. Däremot hittar man dagligen kvalitativt högtstående artiklar - analys och bakgrund! - i de större brittiska dagstidningarna. Mycket av det som t.ex. Guardian och Independent bjuder på syns överhuvudtaget aldrig i amerikansk och svensk press.

Pentagon smider terrorplaner

Det otänkbara var tänkbart i USA redan 1962 då Pentagon började fundera på olika metoder för att få en ursäkt för att kunna invadera Kuba. Bland förslagen fanns att man kunde göra terrorattacker mot den egna befolkningen i USA och sedan peka ut Kuba som den skyldige. Att läsa detta dokument var nästan lika overkligt som att se WTC-tornen attackeras. National Security Archives bjuder på en kopia.

Att detta tidigare hemligstämplade dokument överhuvudtaget blev frisläppt är en gåta, men med tanke på det klena resultat en sökning ger så var det ofarligt.

Sök på Google efter "Operation Northwoods": 1 sida i Sverige
Sök hela webben efter "Operation Northwoods": 1120 resultat

Dokumentet blev tillgängligt för världen i april förra året. Tillsammans med några andra faktorer var läsningen av detta helt avgörande för att jag satte igång Operation Reality Check. Att det bara är ett ytterst litet antal 'vanliga' tidningar och TV-kanaler i USA som nämnt detta, är inget att förvåna sig över, men att det är Total Tystnad i Sverige???? När jag tittar i min folder för avsända email så hittar jag ett stort antal journalister som mottagare av denna information i både oktober och november.

Detta inträffar alltså under den helgonförklarade John F Kennedys regim: högsta militärledningen - Joint Chiefs of Staff - skriver under ett förslag som skulle innebära att amerikanska medborgare offrades för att få en ursäkt att angripa Kuba. Finns det någon som helst anledning att tro att George W Bush skall låta den här typen av vanvett stanna vid förslag? Som vi skall se i Krigskrönikan framöver så är detta inte en isolerad händelse och inte heller är det någon regel att tokigheterna slutar som enbart förslag.

2001: Alltid uppmärksamma Progressive Magazine har *noga* läst Bob 'Watergate' Woodwards märkliga mammutserie "10 days in September" i Washington Post. Progressives redaktör tycker att det är lite underligt att det förslag som skulle visas för Bush inte väckte någon uppmärksamhet: "Why this wasn't a major story in itself is beyond me: The Secretary of Defense wanted to propose to the President that he poison Afghanistan's food supply!" Så vitt världen vet stoppades alltså även detta förslag. Vad vi *inte* vet är vilka förslag som *inte* stoppats.

Propaganda eller upplysning?

När vi kommit så långt fram i tiden som till Göran Perssons tal på S's kongress var jag djupt besviken på massmedia och politiker i vårt land. Jag vill inte direkt kalla debatten för lögnaktig, men om man - som ett exempel - dagligen skulle skriva spaltmeter om Lappland utan att nämna ett ord om Samerna och deras kultur, vad skulle man anse då? Renar?!?! Den Stora Förnekelsen har totalt tagit greppet om Sverige och alla försök att sätta in den 11/9 i ett historiskt sammanhang skall tystas med känslomässig propaganda typ "skuldbelägga offren för terrorn" o.s.v. Att kalla George W Bush för "clown" eller "pajas", som journalisten Björn Kumm gjorde i en TV-debatt var ytterst olämpligt enligt Carl Bildt som gick i taket och tystade Kumm. Som vi skall se i Krigskrönikan framöver så hade Kumm fel: Bush Junior förtjänas att tas på största allvar, men knappast av de skäl Bildt hade eller har.

"Kanske var vi inte så många som reagerade när kravet på heltäckande slöja infördes för kvinnor."

Göran Person på S- kongressen, november 2001

Detta är en mindre detalj i sammanhanget, men någonstans skall man börja. Jag har fotografier från 1973 på kvinnor i dessa slöjor - "chadori" lärde jag mig då, men nu föredras tydligen "burka/burqa". Jag 'vet' att det fanns undantag, t.ex. i Kabul, men jag kan inte komma ihåg att jag såg någon kvinna i städerna som inte var heltäckta. Den som följt Afghanistan på TV efter Befrielsen kanske har noterat att de allra flesta kvinnor fortfarande bär dessa slöjor? Utanför städerna var denna sedvänja inte alls lika vanlig, då som nu. Talibanerna gjorde alltså en alltså en allmänt accepterad sedvänja till lag, "tvingade kvinnorna" att bära det de ändå skulle haft på sig, men ute i landet där Talibanernas makt var mindre fortsatte man som vanligt, med eller utan slöjor..
    Man kan undra var statsministern hållit hus under alla de år som allt detta var praxis i Afghanistan innan Talibanerna och t.ex. i Saudiarabien där kraven på slöja är minst lika stränga idag, precis som tidigare? Den extrema kvinnosynen som Talibanerna och andra fundamentalistiska riktningar står för förtjänar en seriös kritik och inte bara användas som ett propagandiskt slagträ i en kampanj för att rättfärdiga bombningarna av Afghanistan. Personligen tycker jag trenden att allt fler muslimska kvinnor världen över väljer att gå över till till att bära slöja är mig främmande, men så länge det är ett självständigt val måste 'vi andra' respektera detta. De kvinnor som mot sin vilja tvingas att bära slöja blir knappast hjälpta av Göran Persson eller Laura Bush som Propagerar.
    Är det någon som överhuvudtaget hört en Taliban få uttrycka sig i en rejäl dialog eller ett större sammanhang? Som det verkar var de flesta Talibaner helt omöjliga att ha med att göra, men som en liten, liten 'motbild' kan vi göra ett besök hemma hos en av de dåvarande ledande figurerna i Islamabad.

28/9: Return to Pakistan  -  10/10: At home with the Taliban

Asra Nomani är normalt anställd på Wall Street Journal, men efter den 11/9 åkte hon hem till Pakistan för att frilansa för Salon.com.Hennes artiklar där var både överraskande och underhållande.- Salon i sig har också varit överraskande: ibland otroligt uppfriskande och ibland platt fall, men alltid intressant. Sedan en tid tillbaka är det mest intressanta materialet bara tillgängligt för prenumeration, vilket jag kan rekommendera.

Fakta om USA och Afghanistan

"I Kabul fortsätter avrättningarna. I Afghanistan fortsätter förtrycket."

Göran Person på S- kongressen, november 2001

Det är naturligtvis illa att skämta om detta elände, men jag kunde ändå inte behärska mig när den nye justitieministern i Afghanistan berättade att man skulle liberalisera rättskipningen efter Talibanernas fall: man skulle använda mindre stenar vid avrättning och avrättade människor skulle inte alls hänga uppe lika länge som under Talibanerna. Afghanistan av idag tillämpar alltså fortfarande en strikt muslimsk lagstiftning (Sharia), allt under stöd och beskydd av USA och FN. Som vi skall se lite längre ner var de krigsherrar som USA skapade och understödde (från slutet av 70-talet och tio år framåt) i samma division som Talibanerna , och ofta avsevärt värre.

Vad ligger bakom den situation vi ser i Afghanistan idag? Det är en mycket lång och komplicerad historia, men den viktigaste punkten som ständigt undviks i svensk press Sverige är att utan USA's inblandning i landets angelägenheter på 70-talet så skulle allt sett annorlunda ut. Säkert illa nog, men avgjort annorlunda. Vänder vi på steken och utgår från att USA, istället för att aktivt stödja utvecklingen, skulle ha gjort allt för att bromsa den, då hade världen varken haft Talibaner eller al-Qaida idag. Som det verkar så har USA ett omättligt behov av att ha en Fiende Där Ute. Fram till 1989 när Sovjetimperiet rasade ihop var det Den Internationella Kommunismen som var Det Onda. I en trevande mellanperiod fick NarkoTerrorismen duga som substitut, men nu är vi tillbaka till ordningen med Den Internationella Terrorismen som orsak till allt ont i världen.
   Från slutet av 70-talet fram till i början av 90-talet var USA väldigt förtjust i den extrema muslimska fundamentalism som man nu gått i krig emot. Inte bara förtjust utan mycket aktivt understödjande som ett fantastiskt vapen mot Ondskans Imperium (som Reagan föredrog att kalla Sovjetunionen). Det var en syn som delades av Margaret Thatcher som tillsammans med Ronald Reagan hyllade dessa Frihetskämpar, trots att de öppet berättade om hur de som t.ex. Abdul Haq bedrev ren terror.

I dag går det att få tillgång till ett mycket kompetent material om Afghanistan på webben. Det är några artiklar jag vill rekommendera för en 'neutral observatör' som vill få lite mer bakgrundsfakta.

New York Review of Books: (1) The Making of Afghanistan
New York Review of Books: (2) The Afghan Tragedy

Ahmed Rashids bok om Talibanerna ger otroligt mycket information som räcker långt bortom Talibanernas uppgång och fall; Svenska Afghanistankommittén har översatt boken till svenska. Ett långt utdrag ur boken finns nedan.

Osama Bin Laden: How the U.S. Helped Midwife a Terrorist

Ahmed Rashid är en mycket 'neutral' observatör och avgjort måttfull kommentator. Trots att han troligen inte själv utformade rubriken ovan så ger han grunden till Afghanistans fortsatta förstörelse med USA, Pakistan, Saudiarabien och minst 30-40.000 militanta muslimska fundamentalister i samarbete mot inledningsvis en alltför radikal regim, sovjetisk invasion och i slutändan det afghanska folket.

Den sovjetiska krigsföringen i Afghanistan inleddes på att ovanligt sätt: en radikal 'tokvänsterregim' (som lite i stil med den kinesiska kulturrevolutionen skulle rycka upp all tradition och kulturella begränsningar på mycket kort tid) ersattes genom en kupp av en avsevärt mer extrem regim som intensifierade de redan svåra motsättningarna mellan traditionella muslimska opponenter och regimen i Kabul.
   Afghanistan hade under lång tid präglats av en delikat maktbalans mellan USA och Sovjetunionen. Ibland kunde detta få direkt synliga resultat: åkte man från Herat till Kabul på den då enda rejäla landsvägen i landet, så kunde man se var den amerikanska halvan slutade och den sovjetbyggda delen tog vid. Dock ansåg Sovjet att Afghanistan hörde till den sovjetiska intressesfären, precis som USA lagt beslag på Central- och Latinamerika som sin egen storpolitiska lekstuga. I praktiken höll afghanerna med Sovjet och hade traditionellt nära och vänskapliga kontakter med den mäktige grannen.
   Nu (1978-79) ansåg Sovjet att dels USA mycket energiskt blandade sig i 'Afghanistans inre angelägenheter' genom att 'uppvigla upprorsmakare' och dels att tokregimen i Kabul höll på driva Sovjets lugna bakgård in i ett instabilt läge där 'reaktionära muslimer' med vapenmakt utökade sitt inflytande. Det aningen paradoxala i situationen är att regimen snabbt som ögat ville genomdriva de förändringar som USA nu använt i sin propaganda mot talibanerna: skolgång för alla barn, frigörelse av kvinnorna, sociala reformer o.s.v. De fundamentalistiska grupperingar som senare kom att hyllas som Frihetskämpar slogs med näbbar och klor för att stoppa denna utveckling.

USA nekade naturligtvis till all slags 'otillbörlig aktivitet' i Afghanistan. Det är först på senare år som de ansvariga har gått ut med sanningen: 'Visst, vi började att stödja de muslimska motståndsgrupperna redan ett halvår innan Sovjet invaderade.' Zbigniew Brzezinski, säkerhetsrådgivare åt president Jimmy Carter berättar i en intervju i franska Nouvel Observateur (med engelsk översättning i CounterPunch) att detta stöd också hade den fromma förhoppningen att Sovjet skulle nappa på kroken och invadera Afghanistan, vilket också uppfylldes till amerikansk förtjusning.

Sista-minuten-tillägg: Som ett bevis på hur ytterst dåligt hela förloppet i Afghanistan har bevakats och belysts hittar jag nu - i februari 2002 - uppgifter om att det var väl känt åtminstone 1990-91 att USA började ge stöd till de Afghanska krigsherrarna innan Sovjet tågade in i landet: "The U.S. program to aid the Afghan guerillas began in April 1979, eight months before the full Soviet invasion, when Brzezinski convinced the National Security Council to 'be more sympathetic' to the fledging resistance." - Från "The Politics of Heroin" av Alfred W McCoy, 3rd edition, 1991.

Trots att Afghanistan och "USA i Afghanistan 1978-2001" inte alls fått samma uppmärksamhet som det tidsmässigt parallella förloppet i Centralamerika (Reagan och Contras, Iran-Contras etc.) så saknas inte de viktigaste pusselbitarna i dramat

Hur USA lekte Dr Frankenstein....

Särskilt i svensk press och SVT har det varit ytterst tyst om det faktum att det på många sätt går en rak linje från USA's stöd till "frihetskämparna" i Afghanistan och fram till Usama bin Ladin och al Qaida. Det hela får ett löjets skimmer över sig när massmedia berättar hur USA bombar träningsläger och jagar terrorister i grottor, alltsammans direkt eller indirekt finansierat av USA/CIA och konstruerat i nära samarbete med byggherren bin Ladin. Innan den 11/9 kunde detta relativt öppet diskuteras i även den glassigaste delen av amerikansk media.

MSNBC - 24 augusti 1998: Bin Laden comes home to roost

Artikeln börjar med en trumvirvel: "Vid CIA inträffar det så ofta att det har ett kodnamn: Blowback.. Enkelt beskrivet är detta en agent, en operativ person eller en operation som har vänt sig mot sina skapare. Usama bin Ladin, vår nye samhällets fiende Nr 1, är personifikationen av 'blowback'. Och det faktum att han ses som en hjälte av miljoner i den muslimska världen bekräftar än en gång det gamla uttrycket 'Som du sår skall du skörda'." Tydligen ett acceptabelt sätt att definiera problematiken i USA anno 1998, men omöjligt att stanna kvar vid i Sverige efter den 11/9. På sin höjd kan Sveriges Television låta en inbjuden expert nämna det i förbigående eller i en bisats.

Från ett lite annorlunda perspektiv berättar Mary Ann Weaver en liknande historia. Guardian ger också en bra översikt av böcker kring detta.

The Atlantic Online - MAY 1996: Blowback
The Guardian - September 15, 2001 - Blowback Chronicles

Weaver nämner att CIA's jihad i Afghanistan var den största hemliga operationen ('covert action') som ägt rum sedan Vietnamkriget. - Washington Post menar att det t.o.m. var den största operationen sedan andra världskriget. Med hjälp av en liten slant och Washington Posts arkiv (1992) kan man få en oerhört bra inblick i det gick till i Pakistan och Afghanistan i oktober 1984 när CIA's chef William Casey gör ett av sina många besök. En helikopter tar Casey till tre hemliga träningsläger i gränsområdet - kanske till berömda Tora Bora - där han tittar på när CIA tränar blivande terrorister i att bl.a. tillverka bomber "with CIA-supplied plastic explosives and detonators". Vidare ville Casey sprida antisovjetisk och religiös propaganda (Koranen i massupplaga) till de närliggande Sovjetrepublikerna (Uzbekistan m.fl.). Casey fick också sin vilja igenom att Mujahedin skulle utföra regelrätta attacker inne på sovjetiskt territorium. Detta gjorde dock vissa fegisar i USA rädda för en okontrollerad eskalering av konflikten och man sluta att förse Pakistan med satellitbilder på lämpliga angreppsmål.

Som en hemlig organisation ger inte CIA ut några listor över anställda, men sedan 70-talet är den siffra som anges 16000 anställda. Till det bör då tillkomma ett stort antal lösare knutna 'assets och liknande. När CIA's operation nådde zenit var 'centralen' i Pakistan den plats i världen som hade det högsta antalet CIA-agenter, bortsett från högkvarteret i Langley, USA. Det här är viktigt att komma ihåg eftersom CIA, som bekant, är en underrättelseorganisation som teoretiskt sett skall skaffa information om vad som händer i världen.

   Vad som är mindre känt är att CIA är en organisation som är direkt underställd den amerikanske presidenten som har det yttersta ansvaret för vad CIA gör och inte gör: man kan säga att CIA är presidentens förlängda arm och näve ute i världen. Det är visserligen en lång och ytterst byråkratisk kedja som ringlar sig ner från presidenten och hans National Security Council till 'det som händer därute', men det förändrar inte ansvarsfrågan. George W Bush, med en pappa som varit både CIA-chef, vicepresident och president har naturligtvis koll på detta: George Tenet, dagens Director of CIA, får vara så god att infinna sig dagligen i Vita Huset med en skriftlig 'digest' rapport.

En sann Frihetskämpe: G Hekmatyar

Den absolut största delen av de mellan 3 och 6 miljarder US$ (beroende på vem som lämnar en retrospektiv offert) som enbart USA betalade för att 'reta ryssarna' hamnade hos en av de dominerande fraktionerna i Afghanistan: Hezb-e-Islami under ledning av Gulbuddin Hekmatyar. - Organisationen av USA's Jihad i Afghanistan fungerade på så vis att USA/CIA hade det övergripande ansvaret, medan Pakistans underrättelsetjänst (ISI) fick bestämma fördelningen av vapen och medel. - Denne frihetskämpe skapade sig tidigt en viss berömmelse genom att kasta syra i ansiktet på kvinnor som vägrade bära slöja. En senare bedrift (1992) var belägringen och beskjutningen av Kabul där man räknar ked att tiotusentals av stadens (civila) invånare dödades. Som vi ser i högerspalten här intill ("Massakern ...") så beräknas en afghans värde till ungefär US$1000, så dessa n0000 människors 'kostnad' kan ju orimligen ha kommit ens i närheten av de knappa 3000 som dödades i WTC 2001. Oavsett orsakerna så hölls inga tysta minuter, ingen statsminister talade om Satans mördare och ingen stormakt startade ett Krig mot Terrorn. So it goes .......
   Hekmatyar är i ropet just nu: Av någon anledning - troligtvis utkastad av Talibanerna - har Gulbuddin Hekmatyar levt i exil i Iran en längre tid. I början av Kriget mot Terrorn och bombningarna av Afghanistan skickade han ett budskap till Talibanerna om att han ville förena sig i kampen mot Den Store Satan USA. Vad som är så fullständigt obegripligt är att det var - eller borde ha varit - helt klart att för många mujahedinfraktioner var Sovjetunionen bara Den Lille Satan som gjort misstaget att klampa in i ett muslimskt land. På samma vis är fortfarande många, sannolikt majoriteten, av dessa krigsherrar som nu restaurerats i Afghanistan rabiata antiamerikaner. Någon form av bestående fred i Afghanistan ser lika avlägsen ut nu som innan Talibanerna skapade en obehaglig, men dock, lag och ordning med sin 'upphottade' version av saudisk islam. - Den senaste informationen om Hekmatyar är att även den nya regimen i Afghanistan ser USA's före detta gunstling som en krigsförbrytare.

Opium och Heroin som vapen
Hur man skapar en ny marknad ....

1953 satte USA (med hjälp av Storbrittanien) det största och mest fatala fotavtrycket i regionen genom att störta den demokratiskt valda regeringen i Iran för att återinsätta Reza Shah på påfågelstronen. Premiärminister Mossadegh gjorde ett misstag genom att anse att landets oljetillgångar skulle komma landet till del, snarare än utländska oljebolag. In kommer The Boys from the Company med Norman Schwarzkopf Sr.-- just det, pappan till Norman Schwarzkopf Jr. 'of Operation Desert Storm fame' - i spetsen med två resväskor fulla med $ att betala upprorsmakare som senare bl.a. ställde till med upplopp vid strategiska punkter. Norman Schwarzkopf Sr var också till stor hjälp när det gällde att skapa och utbilda SAVAK, Irans fruktade säkerhetspolis som blev första måltavlan när Khomeinis revolutionsgardister 1979 spred en ny form av skräck i landet. New York Times har omvandlat en stor mängd 'deklassifierade handlingar' (tidigare hemligstämplat material som blivit offentligt') till en stor, men hanterbar avdelning på webben:

New York Times Special Report: The C.I.A. in Iran

Att Iran kom med i bilden här beror på att den förhållandevis blygsamma opiumproduktion som Afghanistan hade fram till 1979 röktes upp av iranska konsumenter, d.v.s. sedan de afghanska behoven blivit tillfredsställda. Ytterligare ett Det hade jag ingen aaaning om: Iran hade sedan länge en stor och delvis legitimerad opiumkultur och trots att Ayatollah Khomeini fördömde langarna fortsatte den liberala synen på opiumkonsumtion.
   Vi kan alltså utan överdrift påstå att Afghanistan 1979 och tidigare fanns på narkotikans världskarta enbart genom sin haschexport, och bidrog ytterst lite till att sprida det opiumbaserade heroinet över världen. Från en bit in på 80-talet och fram till dess Talibanerna förbjöd opiumodlingen så beräknar man att 70-80% av världens herion var producerat från Afghanskt opium. Vad hände?

"The Politics of Heroin. CIA complicity in the global drug trade" av Alfred W McCoy, professor i sysdostasiatisk historia vid The University of Wisconsin-Madison, är ett gigantiskt arbete som påbörjades på tidigt 70-tal. Tillsammans med "Cocaine Politics : Drugs, Armies, and the CIA in Central America" av Peter Dale Scott, får man en skrämmande bild av vad som borde vara otänkbart: Där USA och CIA dragit fram ser man alltid en dramatisk ökning av antingen narkotikaproduktionen eller langningen, och som regel både och. Eftersom USA's 'aktiviteter' i Indokina ligger så långt bak i tiden så verkar det gå lättare att vara ärlig där. Utan någon som helst tvekan vet man att USA/CIA var direkt inblandade i både opiumodling, rening av opiumet till heroin och alla transporter som krävdes. Air America, CIA-ägt flygbolag ställde villigt sina flygplan till förfogande. Att sedan hemmamarknaden översvämmades av narkotika och en stor del av de amerikanska trupperna kom hem som narkomaner var av sekundärt intresse.

En intervju med Alfred McCoy 1990 och en intervju 1991

Här har vi då världens effektivaste, i varje fall resursstarkaste, underrättelseorganisation på första parkett och ett område går från blygsam heroinproduktion till att totalt dominera världsmarknaden. Alltså en karbonkopia på vad som skedde i Sydostasien (Indokina) redan på den tid fransmännen stod för ruljansen; USA mer eller mindre övertog de franska nätverken. Som vi förhoppningsvis skall få se i en senare Krigskrönika pågår det även en identisk utveckling i Centralamerika nästan exakt samtidigt, men med kokain och crack som smörjmedel för hemliga operationer. Naturligtvis förnekar CIA all vetskap om och inblandning i någon narkotikahandel.
   I Washington Post, 13 maj 1990, skriver Steve Coll under rubriken U.S. DECLINES TO PROBE AFGHAN DRUG TRADE följande: "The U.S. government has for several years received, but declined to investigate, reports of heroin trafficking by some Afghan guerrillas and Pakistani military officers with whom it cooperates in the war against Soviet influence in Afghanistan, according to U.S. officials and Afghans Afghans, including mujaheddin guerrillas, have given U.S. officials firsthand accounts of heroin smuggling by commanders under Gulbuddin Hekmatyar, a guerrilla leader with close ties to the Pakistani military who until recently was the foreign minister of the guerrilla-declared, U.S.-backed Afghan Interim Government. Officers of Pakistan's military intelligence agency, Inter-Services Intelligence (ISI), protect and participate in the trafficking, according to the sources, who were interviewed." ISI anses av många inte vara mer än en front eller täckmantel för CIA, åtminstone på den här tiden. I vilket fall som helst så är det ISI som administrerar USA's stöd till 'Frihetskämparna'.

I det läge som är nu har jag medvetet undvikit att 'försöka förstå' vad som egentligen hände på Balkan. Detta pockar dock på nu med rättegången i Haag där Milosovic hävdar vad som antytts länge: Al Qaida och USA/Nato kämpade på samma sida. Vad som däremot ofta har mer än antytts är hur Balkan blev en viktig transitkanal för narkotika till resten av Europa, ja, märkligt nog sedan USA/Nato kom med i bilden: Artikeln "Heroin Heroes" berättar historien om hur KLA hittade en ny, spännande verksamhet. Som ett annat märkligt sammanträffande pekas Balkan ut som vitalt för effektiv transport av Centralasiatisk olja (och kanskeäven gas från Kaspiska havet) västerut.

Var är bin Ladin?

I en totalt bortglömd kommentar från General Tony Franks (USA Today, 8 nov) så får vi höra något som möjligtvis var sant, med tanke på utgången: ' "We have not said that Osama bin Laden is a target of this effort," Franks told reporters at his first Pentagon briefing since the war began a month ago.' Kanske får vi någongång veta sanningen om Bin Ladin och hans eventuella fall, men just nu får vi nöja oss med den bild vi har av hans uppgång till Terrorismens Konung, Mr Evil Himself, monstret som Doktor Frankenstein skapade.
   Precis som i fallet med heroinuppsvinget så har man mörklagt samröret mellan CIA och bin Ladin personligen. Vi 'vet' att bin Ladin kom till Jihad mot den Lille Satan via Pakistan 1979/80. Det är tveksamt om han var den tappre krigare som han gärna vill framstå som, men däremot var han ett god byggherre och en duktig administratör. Redan som student i Saudiarabien kom Usama bin Ladin i kontakt med en inflytelserik person: Sheik Abdullah Azzam, en palestinier från Jordan, och en av grundarna till Hamas. Om det var Azzam ensam eller tillsammans med bin Ladin grundade det som ofta kallades "Service Office" i Peshawar, eller mer högtidligt Beit-al-Ansar (the House of the Faithful), låter jag vara osagt. Beläget i en förort tog man där emot nyanlända rekryter - uppskatningsvis 30-40000 individer - från hela världen till det heliga kriget mot Sovjet. Azzam blev dödad av en bilbomb i november 1989 och bin Ladin omvandlade snart kontakterna och 'personregistren' från Beit-al-Ansar till Al Q'aida, 'Basen'. Det är viktigt att komma ihåg at Al Qaida är just detta: ett lösligt hopfogat nät av kontakter, snarare än en hierarkisk organisation med bin Ladin i toppen.
   Artikeln i Guardian - Blowback chronicles - ger en del intressant information från böcker som jag ännu inte läst. I Unholy Wars berättar ABC-journalisten John Coley att CIA rekryterade 'muslimska krigare' t.o.m. i USA. Dessa USA-kämpar gick, enligt Coley, direkt till 'The Farm' - CIA's träningsläger Camp Peary i Virginia - för utbildning användbar i deras framtida karriär som terrorister. Det har visats hur man hittar CIA-manualer i träningslägren i Afghanistan, men där har det mera framstått som ett tecken på terroristernas fräckhet: "tänk att dom har fått fatt på detta också!" Vad som sällan framkommer, men väl i denna artikel, är hur lillebror Storbritannien spelar med i detta genom 'elitstyrkorna' SAS.

Sista-minuten-info: Boken "Unholy Wars - Afghanistan, America and International Terrorism" av John K Cooley hinner anlända från bol.com innan krönikan nått förlossningsavdelningen. Trots att den nu har nästan två år på nacken har boken rätat ut mer frågetecken än någon annan informationskälla hittills, och detta bara genom läsning av valda avsnitt.    Boken ger en mängd detaljer som tidigare varit okända för mig. Att det varit ett intimt och nära samarbete mellan den amerikanska underrättelsetjänsten, Pakistans underrättelsetjänst och fundamentalistiska rörelser har varit höjt över alla tvivel, men att det varit så många olika grenar och nivåer på detta, som Cooley visar, gör påståendet att "Al Qaida är en amerikansk skapelse" än mer övertygande. Som jag bara kunde antyda (citera Guardian) ovan så skedde mycket av rekryteringen av de ivriga frihetskämparna inom USA's gränser.    Den här boken spelar i en helt annan division än allt annat jag läst om terrorns rötter och förgreningar. Cooley visar på ett oerhört detaljerat sätt hur Jihad i Afghanistan dirigerades från USA, med förspel i bl.a. Egypten och Kina, och hur dessa CIA-utbildade krigare nu spritt sig över hela världen under 90-talet. - LÄS BOKEN!! Den är skriven en mycket rutinerad utrikeskorrespondent som fyller 75 i år! Han har alltså hunnit med att bevaka krishärdar, t.ex. Algeriet på 50-talet, vars efterverkningar finns kvar än idag.

Den fullständiga historien om detta har ännu inte skrivits (även om "Unholy Wars" för oss mycket närmare). Det är många frågetecken, men det är ju trösterikt att Göran Persson och resten av världens ledare har kunnat räta ut dessa och så oförblommerat kunde ställa sig bakom ett Krig Mot Terrorn under USA's enväldiga och ensidiga ledning. Det tyder ju antingen på en obefintlig kunskap eller överlägsen insikt som ännu inte nått ut till resten av världen.

Frågan som Krigskrönikan vill ställa är om vi är beredda gå in ett s.k. krig med terrorn där samma historia med största sannolikhet kommer att upprepas: nya dödliga allianser skapas i sken av att man skall "utrota terrorismen". Och detta med ytterst lite information om vad som hänt och vad som egentligen pågår, och dessutom med rent lögnaktig propaganda som 'vapen'. - Läs även New York Times, Independent och Times. Det här är dock inget nytt: CIA har ägnat sig åt 'svart propaganda' av den här typen ända sedan starten. - Resultatet hittills är allt annat än uppmuntrande: Al Qaida och bin Ladin har försvunnit, Israel och Indien använder sig av amerikansk retorik för att "lösa" sina egna konflikter med grannarna.
    USA har etablerat ett stort antal mer eller mindre permanenta baser i hela området kring Afghanistan och Mellanöstern. Som vanligt är det inte så demokratiska regimer som nu får äran att hålla USA i handen: Pakistan var utsatt för sanktioner innan den 11/9 och Uzbekistan har en regim som ständigt kritiseras för brott mot mänskliga rättigheter, o.s.v. Dessutom är Talibanerna på inget vis ensamma om att sträva mot den 'perfekta' muslimska staten. Hela Centralasien är en smältdegel för Jihad. Att se USA än en gång röra om i den grytan inger inte någon större optimism.